fannyt

Om man tänker efter så är det sjukt med mycke människor som man känt men inte har kontakt med längre. tråkigt, men så är det. folk som jag trodde skulle vara vänner för livet, känner jag inte idag. och folk som jag aldrig kunde tro att jag skulle lära känna är dom som jag idag umgås med. tänk va mycke folk man skulle känna om man hållt kvar vid alla gamla samtidigt som man lärde känna nya.. vissa har man bråkat med och därmed sakt upp kontakten med medans vissa bara glider ifrån en utan att man vill det. man försöker att hålla dom hårt men utan att man märker det så glider dom allt längre bort, men igentligen så har man nog bara sig själv att skylla, jag menar, om man verkligen kämpar för att behålla dom så går det, man måste angagera sig.. man kan inte sitta inne framför tvn dag ut och dag in och inte orka gå ut och ändå tro att vännerna stannar kvar hos dig och väntar på att du ska dra ut tummen ur arslet och vara social? tillslut så slutar vännerna ringa eftersom du ändå bara säger " nej jag orkar inte gå ut" eller kommer med nån annan bortförklaring.. dom tycker inte att det lönt att höra av sig eftersom du ändå bara säger nej. och tillslut så har du ingen kvar.

jag saknar mina vänner som jag en gång i tiden hade, men vänner kommer och går.. alla glider ifrån, och jag skyller nog bara allting på mig själv för jag vet att det nog ändå är mitt fel. eller så är alla falska och konstiga.. jag tycker att dom flesta är konstiga och inte alls som jag, men jag menar, alla andra i min omgivning kan väl inte vara konstiga?.. det måste isåfall vara jag som inte är som alla andra?